Redovisningskonsulter är också människor

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 11.

”…nej, det var verkligen inte okej… …känner mig jättedum …fanns ju barn där… …vet inte riktigt vad som hände…”. Det vilar en avgrundsdjup ångest över hotell-lobbyn, grundad i den där väldigt karaktäristiska typen av kollektiv baksmälla som alltid uppkommer i samband med större konferenser i fjällmiljö. Flackande blickar, dämpade röster, tunga steg och nervöst fnitter.

Intill montern fylld av grällt färgade vattenflaskor och reklammössor prydda av hotellets logotyp hörs fragmentariska stycken av en stapplande ursäkt för gårdagens after ski-framkallade snedfylla. ”Jag vet inte vad som hände…”. Den har en närmast fysisk närvaro, den där ångesten. Det är som om den också borde fått en helt egen handskriven namnlapp fastklistrad på kavajbröstet, och klämkäckt traskat runt för att presentera sig för alla andra konferensgäster. ”Hejhej, Ångest heter jag. Vrål Ångest. Från Ängelholmskontoret. Vilket kväll det blev va?”. Vid frukostbuffén fortsätter skådespelet, där rödsprängda blickar möts över välfyllda müsliskålar och vaniljyoghurt. ”Gissa vem som kom och knackade på min dörr i natt. Fyra gånger! Om jag säger ”Diggeloo-diggelej” – vad säger du då?”, väser en välklädd redovisningskonsult i 30-årsåldern till en annan välklädd redovisningskonsult i 30-årsåldern, och plirar konspiratoriskt.

Det är som att avnjuta en 3D-version av en Ruben Östlund-film, och jag suger girigt åt mig av varje ögonblick. ”Nähä! Men guuuuud”, frustar den andra välklädda redovisningskonsulten förtjust och förser sig med en försvarbar slev blandade bär till fullkornsflingorna. Det här är ett helt annat gäng än den städade samling kontorister som äntrade det exklusiva fjällhotellet i Åre för ett par dagar sedan. Alltså, samma grupp, men med en helt annan dynamik. Den präktiga och sansade fasaden har rämnat, den smakfulla mascaran runnit ut och pressvecken är försvunna. Nu är de sköra och mänskliga. Jag känner med dem, redovisningskonsulterna. När de checkade in var de så svala, så proffsigt perfekta, så oåtkomliga. Idag är de människor. Fjälluften har gjort dem gott.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.