Sex år av smärta, vilja och njutning

Livsstilskrönika i Umeå Tidning vecka 8.



Mitt jobb är bokstäver, ord, dator och skärm. Tankar som reds ut, utvecklas och sätts på pränts. Vad är kropp och vad är tanke? Är jag tanke eller kropp? Vad är jag? Önskar ofta att jag var idrottare eller extremsportare. Men några bergstoppar har jag inte bestigit, inte cyklat jorden runt, eller sprungit maraton. Men åh vad jag önskar mig mätbarheten. Men den får jag ju snart – nu när boken ska på tryck. Sex år med regelbundna pass framför datorn ska resultera i en produkt på 432 sidor. År av smärta och njutning, rädsla och vilja i en enda röra.
Min bok gör anspråk på sanning. Det är en bok om tabu och familjehemligheter. Varför ska jag dra fram det i ljuset? Skriva ut det grumliga och svårgreppbara? Varför måste jag detta som gör mig så rädd? Två starka krafter som krigar. Och alltid vinner viljan, så varför ens tvivla. När man har bestämt sig. Som barn hoppade jag ofta från den högsta trampolinen på badhuset. Det pirrade i fötterna och jag var rädd för höjden. Ändå tog jag steget ut för att falla genom luften. Men det var länge sedan nu. Idag får jag yrsel bara av att spana uppåt. Det är inget för mig längre. Ända tills en särskild dag kommer. Det är dags att godkänna boken innan den går på tryck. Har diskuterat innehållet med familj, faktagranskare, förläggare, språkgranskare … Till slut är det dags att vara färdig. Varför så svårt? När man har bestämt sig.
Skriver ett sms till min förläggare. ”Inlaga godkänd” trycker skicka och visualiserar hur boken direkt susar in en tryckpress för att sedan spottas ut i sin fysiska form för att kunna bläddras och läsas av alla. Och där slutar min kontroll. Det är det som är läskigt. Det är som att falla.
På kvällen åker hela familjen och en vän till badhuset. Också nu har jag också bestämt mig. Min vän skulle filma allt med mobilen men på grund av skärmförbudet får vi inte. Spelar ingen roll. Det är svårt att vara modig om man inte är rädd mumlar jag i trappen på väg upp till svikten. Det är så svinhögt att jag vill kräkas. Tassar ut mot kanten, andas in, tar steget ut i luften, spänner kroppen järnet, faller genom luften.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.