Fyra år är inte fy skam

Inledare i Umeå tidning vecka 47.

Tiden går fort. Det är en klyscha, välanvänd på grund av att den är sann. Det har gått fyra år, nästan på dagen, sedan det allra första numret av Umeå tidning såg dagens ljus. Mycket har hänt sedan dess men samtidigt känns allt så nära. De trånga och mörka lokalerna nästan undangömda bakom Volvo lastvagnar. De sjukhusgröna väggarna, stressen, sökandet efter en identitet, den magiska portalen (återkommer till den) och spänningen av att få skapa någonting nytt från grunden.

Jag var tidigt in i cirkusen. Jag klev in just som det första numret hade släppts. Då var vi bara tre journalister som vecka efter vecka byggde en tidning från grunden. Inget redaktionellt system, inga redigerare. Varje arbetsvecka inleddes med en samling kritvita sidor. Jag minns första julen när någon kläckte den briljanta idén att göra en extra tidning utöver den vanliga och hur misskommunikation gjorde att vi fick knåpa ihop jultidningen på en dag. "Den ska vara klar i morgon", sade Jonas (Pekkari, dåvarande chefredaktör) med besegrad hållning och röda ögon omringade av svärta efter vi skickat ordinarie tidningen på tryck. Men vi fixade det. Den ständiga förklaringen i telefonen vad Umeå tidning var för något påhitt, de galna tipsen ( "skriv om varför alla fåglar i Umeå är döda") och motarbetningen från skeptiker. Allt detta ser jag tillbaka på med värme när jag nu sitter i fina lokaler, med fler arbetskamrater och arbetar på en prisbelönt och uppskattad tidning. En tidning som ni, kära läsare, har hjälpt till att göra till en självklar del av Umeås medieutbud.

Om jag ska välja ut en enda händelse från dessa fyra år som gjort störst avtryck då är valet självklart. Just precis, den magiska portalen. Det är från tiden bakom Volvo. Från mitt skrivbord kunde jag genom ett fönster se folk komma vandrandes från skogspartiet bakom byggnaden. Inget konstigt med det. Där går en smal, väldigt brant och stenig liten stig ner mot Bölesholmarna som en vältränad, uppvärmd och välstretchad dödlig faktiskt kan övervinna. Men så började skröpliga gubbar med käpp och höggravida kvinnor komma gåendes från samma håll. Imponerande, inte omöjligt. Kort därefter, 70-plussare i rullstol (det var här jag noggrant började undersöka saken och kunde slå fast att ingen annan väg finns). Otroligt, men med hjälteinsats jämförbar med K2-bestigning från medföljande personal ändå görbart. Men så en dag, hästar. Två fullstora hästar med tillhörande ryttare. Inte rimligt. Fullständigt omöjligt. Så jag säger magisk portal. Någonting annan förklaring finns inte. Undersök gärna själva, jag utmanar er att komma med någonting vettigare. Nåja, vart var vi någonstans? Just det, fyra år. Inte fy skam. Tiden går fort när man har roligt.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.