Årstidsrelaterade klagomål

Inledare i Umeå tidning vecka 45.

Det är märkligt vilka samtal man minns. En gång för länge sedan vände jag mig till min dåvarande chef, som satt precis bredvid, och sa: »Jag tror att jag är på väg att bli förkyld«. Utan att ta blicken från datorskärmen replikerade han torrt: »Jag har varit på väg att bli förkyld i femton år«. Så bittert och beundransvärt han satte fingret på exakt så som det ofta känns den här tiden på året. Mörkret, frusenheten och den där känslan av obestämbar värk i kroppen på väg att bryta ut – eller inte. Segheten som vilar dunkande bakom ena ögat förflyttar sig kanske till öronen eller löper ut i benen. Så välbekant att det är svårt att minnas ett annat tillstånd än detta.

Av en slump får jag höra talas om ett rum i Väven, ett slags stillsamt ljusrum. Eftersom stora delar av detta jättebygge fortfarande består av oupptäckta vrår bestämmer jag mig för att söka reda på detta rum, och minsann – bortanför hyllor med naturvetenskap, i närheten av en stor bok om vår tid på jorden, står en glasdörr öppen. Skylten utanför utlovar energigivande ljus och nu tänds ju hoppet. Allt är vitt. Såklart. Allt förutom de blå plastskydden jag trär på skorna innan beträder den kritvita långhåriga mattan. Fladdriga vita gardiner skiljer tre stolar på rad från varandra och jag slår mig ned i båset längst från dörren. Nu är jag helt ensam med mina egna tankar och den där känslan av att ha varit på väg att bli förkyld i femton år. Jag blickar ut genom stora fönster, ut över älven, och lutar mig tillbaka. Av någon anledning börjar jag tänka på de där utomhussängarna som stod på rad på sanatorier förr i världen. TBC rådde man till slut bot på i Sverige, men nu byggs tydligen viloplatser i offentliga rum för att få folk att ta det lugnt en stund. Ljusfyllda symboler för att stressen i samhället blivit självklar.

Jag sitter en stund i Vävens ljusrum och ser snöflingor falla utanför. Förnöjd över den fridfulla stämningen jag ändå hinner snappa upp vandrar jag sedan runt en bra stund i biblioteket, läser på bokryggar och lånar en tjock roman. Först på väg in i hissen noterar jag ett prassel som kommer från mina fötter. »Man får inte gå hem med dom där!« brukar barn på min dotters förskola ropa efter mig. Här på Väven råder uppenbarligen inte samma sociala kontroll när det gäller de där blå skoöverdragen. Det känns bra.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.