Jag vill isolera oss mot det onda

Inledare i Umeå tidning vecka 41.

"Låt inte barnen gå själva till och från skolan", så lät varningen som Lidingös utbildningschef mailade ut till vårdnadshavare förra veckan. Anledningen var att en man försökte lura in en tioårig flicka i sin bil genom att säga att hennes mamma var död. Skolan har agerat för att öka säkerheten genom rastvakter och ett vaktbolag, skriver DN. Jag har barn. Jag har också hört rapporter om hur barn kontaktas av okända vuxna män på ett eller annat sätt. Det går rykten om "den röda bilen", eller "den vita bilen". Det har skett ett konkret ofredande nyligen. Jag vill bara skrika högt i vanmakt och avsky över dessa människor som inskränker livsutrymmet för barnen. Jag vill isolera oss mot de onda. Jag vill veta hur jag ska prata med mina barn om det här. Vad är rimligt att berätta? Hur ska jag framföra information som inte skrämmer dem, men som rustar dem för den faktiska tillvaro vi befinner oss i?

Ja, jag vet att vi lever i ett superdupertryggt land, i ett vansinnigt trygg län och i en nästintill sagomagiskt trygg stad, enligt faktisk statistik. Men oaktat det så inträffar övergrepp mot barn, vilket är så oförlåtligt och icke accepterat. Jag oroar mig över det, men vill inte att det ska ta överhanden utan jag vill att våra barn ska ha utrymme för att växa, ta plats och lära sig hur tillvaron kan bukta och krumma sig. Jag vill att de ska lära sig att våga leva. Så står jag där igen. Med otillräckligheten som en alldeles för otymplig ryggsäck. Vad säger jag till barnen?

Min känsla är att jag inte är den enda föräldern i Umeå med omnejd som ställer frågor kring hur vi ska prata med våra barn om hur de ska hantera "främlingar". Vi har därför kontaktat proffs på området, vilken klokskap de kan sprida läser du om på sida åtta.
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.