Hiphopklassen kan ha startat ett riskbeteende

Inledare i umeå tidning vecka 38.

För elva år sedan såg jag danskollektivet Bounce på Norrlandsoperan. I föreställningen "Bounce live" beskrev kollektivets medlemmar dansen som en drog och berättade om sina liv är som dansoholister. För några veckor sedan påmindes jag om hur lätt det är att trilla dit. I höst har jag nämligen börjat dansa igen, efter flera års uppehåll.

I mina tonår stod jag alltid längst framme vid spegeln under danslektionerna och gjorde mitt bästa för att överglänsa ledaren med mina moves. Hur väl jag lyckades låter jag vara osagt, men jag gav åtminstone järnet så fort musiken slogs igång. I dag besitter jag inte riktigt samma geist. När jag råkar få syn på reflektionen av mig själv i danssalens spegel blir jag inte vidare imponerad av mina pas de bourrees, utan snarare lite fnissig av att jag mest ser ut att snubbla omkring. Tiden när dansen inte kändes i kroppen dagen efter är också förbi – numera vaknar jag med sendrag i vaderna och knakande höfter efter en dansklass. Men förutom att jag fortfarande dras till platsen längst fram i salen väcker 90 minuters omkringsnubblande än i dag ett begär efter mer. Dyker rätt – eller fel, beroende på perspektiv – låt upp på min Spotifylista när jag cyklar kan jag börja sittdansa i farten. Vissa kvällar förvandlar jag vardagsrummet till ett dansgolv och på gymmet får jag tygla mig för att inte bryta ut i en vild koreografi, vilket kan vara jäkligt svårt med hög musik i hörlurarna och speglar överallt.

Det vore förstås förmätet att identifiera sig med dansarna i Bounce när en har börjat dansa hiphop en kväll i veckan, men jag börjar ändå misstänka att den här dansklassen på måndagar kan vara inkörsporten till tyngre grejer.
Anna Bergman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.