Vikten av att kunna skratta åt sig själv

Inledare i Umeå tidning vecka 24.


Det är tydligen så att små barn skrattar eller ler flera hundra gånger mer per dag än en 35-åring. Lite roar små, medan man som vuxen upplever att det krävs mer och mer avancerad galenskap för att ett gapflabb ska bli av.
Därför är jag så otroligt fascinerad och – ja, imponerad – av tvåbarnsmamman Candance Payne i Texas, som bröt ihop av skratt över en nyinköpt Chewbacca-mask. I dagsläget har ungefär 150 miljoner människor sett videon och smittats av hennes underbara asgarv. Videon är redan en klassiker och det hon gör är faktiskt någonting som enligt vetenskapen är ganska ovanligt. Få kan nämligen roa sig själva så som Candance gör, eftersom det är 30 gånger större chans att man skrattar när man är tillsammans med någon annan. Att skratta är en social grej och enligt skrattforskaren Robert Provine skrattar vi nästan aldrig åt skämt utan för att visa andra att vi förstår dem, att vi håller med dem och att vi ingår i samma grupp.

Jag brukar skryta om att jag känner så många roliga och smarta kvinnor. Vi skrattar mycket när vi ses och när jag tänker efter så skrattar vi oftast åt en enda sak – oss själva. Det hela är något svåranalyserat, men rent generellt ventileras det en hel del kring incidenter där vi känt oss som Pippi Långstrump på kafferep. Det är liksom inte lätt att vara fin dam. Nä, fy fabian. Det säger förmodligen en del om de duktighetsbojor vi dras med i vardagen, men samtidigt är skrattandet en hjälp som befriar.
Som exempelvis när jag en sen kväll i vintras var ensam hemma och bara fullständigt tappade greppet om verkligheten. Det går knappt att återge i skrift men sammanfattningsvis kan man säga att jag plötsligt upphörde att tänka logiskt, såg samband som inte fanns, blev akut mörkrädd och ringde grannen. Hon, som redan gått och lagt sig, klev upp och sprang över för att komma till undsättning. Bara det att ingenting hade hänt. Absolut ingenting. Jag framstod som en galning och började dessutom svamla en massa strunt i ett försök att normalisera mig själv och mitt agerande. Grannfrun såg så väldigt, väldigt förvånad ut. När hon gått funderade jag på att krypa ihop till en stor skämsboll i soffan och självhata, men istället sträckte jag lite på mig, knyckte med huvudet och tänkte; helvete vad vi ska skratta åt det här imorgon.
Sara Lundvall 
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.