Det är inte konstigt att man är trött

Inledare i Umeå tidning vecka 18.

Förra veckan hörde jag talas om vårtrötthet. Tror det var min kollega Anna som nämnde det. Jag funderade på om det kunde ligga något i att folk blir trötta på våren. Låter konstigt. Det blir ljusare, varmare och blommor, natur, fåglar och allt annat lever upp igen. Det finns mycket med våren som känns positivt och glatt. Men då kom jag på det. Det som göms i snö kommer fram i tö. I alla fall om man är husägare.

I höstas försökte jag gena lite när det kom till lövkrattandet. Fick efter några dödsryckningar igång den handjagande gräsklipparen efter 45 drag och lika många svordomar och tänkte att jag var ett geni som kommit på den briljanta idén att bara ränna över löven med klipparen. Fungerade sådär. Löven åkte in under och kom ut lika hela i utblåset. ”Äh”, tänkte jag. Lite snö på det här så förmultnar allt och gräsmattan får extra gödning. Eller inte. Så nu har varenda liten ledig minut gått åt till att försöka kratta ihop löven som verkar vara outplånliga. Vi har några kaminer vi eldar i. Och när man eldar blir det aska. Askan förvarar vi enligt konstens alla regler och lägger sedan ut den på platser avsedda för den. Men, när det är 20 minusgrader så har det hänt att min kära sambo genat lite med den biten och slängt den i snön. På gården. Trots mina förklaringar att man faktiskt kunnat spåra lägereldar från stenåldern genom att man hittat aska så var hon mer inne på devisen ”det som inte syns finns inte”. Tills det töar. Då syns det. Framtida arkeologer kommer att fundera länge varför någon byggt en lägereld tio meter från ett hus.

Men det är inte bara det. Huset töar också fram. Helt plötsligt lyser solen in i ett rum som varit belagt i mörker en hel vinter och det som de senaste månaderna sett ut som ett välstädat rum skulle egentligen behöva en helrenovering. Och det gäller inte bara huset. Det är ju bara att titta på sig själv. En hel vinter har man gått med ansiktet nedborrat i jackan, med mössa och stora skor. När våren och värmen kommer så hänger inte man själv med. Blek, halvtjock och med skor som förstörts av vägsalt står man i trädgården och svär över löv och askhögar och jag vet inte allt. Det är inte konstigt man är trött.
Johan Engman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.