En granne som orsakar en gnutta rädsla

Inledare i Umeå tidning vecka 17.

"Vi fick inte vara utomhus och leka. Jag minns att det regnade jättemycket den perioden", säger min kollega som då var sex år och gick på förskola i Nordmaling. Och visst var regnet skadligt då, dagarna efter den 26 april 1986. Det hade nämligen skett ett haveri på kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. I dropparna som föll ned från himlen följde framför allt radioaktivt jod och cesium med ned till backen. Det handlade dock inte om något jämt fördelat nedfall. Nej, värst drabbades Gävle-, Sundsvalls- och Härnösandstrakten. Också Västerbotten fick en släng av sleven.

Jag, som vid olyckan nästan hade fyllt åtta år minns hur de vuxna pratade om becquerel i viltköttet, i bären och i svampen. Helt ärligt sa det mig då inte mycket. Men med tanke på den hysteri som matlarmen jag fått uppleva i vuxen ålder orsakat; akrylamid i chips, bisfenol A i konservburkar och arsenik i riskakor, för att nämna några, så kan jag endast föreställa mig den skräck vissa kände inför det tysta, ej fysiskt kännbara och luktfria nedfallet som impregnerade födan. Nu är ett nytt kärnkraftverk på gång att byggas på andra sidan Bottenviken i finska Pyhäjoki. Det är svårt att inte påverkas känslomässigt av det. Nu misstror jag inte på något sätt finnarna, klart de tar uppförandet av en sådan anläggning på största allvar. Men det finns något oerhört skrämmande i tanken att en katastrof likt den i Tjernobyl år 1986, i Fukushima år 2011 eller olyckan i Harrisburg år 1979 kan hända knappt 30 mil från oss.

Jag vill tro att fantastiska människor med stor intelligens och vansinneslång framförhållning fattar rätt beslut när det gäller just energifrågorna. Anläggningarna och avfallet är ju liksom ingenting som kommer att sköta sig själva. Så här 30 år sedan Tjernobyl envisas en fråga dock med att gnaga i mitt huvud: Finns det inte bättre alternativ i dag?
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.