När intervjun tog en oväntad vändning

Inledare i Umeå tidning vecka 16.

Tänk dig att du helt oförberedd kastas in i ett rum där du förväntas tala inför en publik i två minuter. Valfritt ämne, vad som helst. Det hände mig förra veckan.
Jag och min kollega Johan Engman besökte Umeå center for functional brain imaging på Norrlands universitetssjukhus för att göra ett reportage om en pågående studie om social ångest. När jag sitter och intervjuar psykologen och doktoranden Kristoffer NT Månsson, som leder studien, föreslår han plötsligt att jag ska få prova på någonting som deltagarna fått öva på att göra – nämligen tala inför en grupp människor. Jag blir nervös. Min kollega ser jätteglad ut, ungefär som en femåring som just fått en present, för även om vi gillar varandra så vill han se mig tappa fattningen. Och jag blir orolig, helt klart. Måste gå och kissa innan och försöker febrilt komma på någonting att prata om. Det är det där ”prata om vad som helst”, som gör mig mest nervös. Och det faktum att jag plötsligt ryckts ur min yrkesroll och inte har lika god kontroll över situationen längre. För att jag ska få förståelse för hur det känns att ha talängslan och social ångest säger Kristoffer till mig, innan jag ska gå in, att jag absolut inte får misslyckas och att det inte får synas att jag är nervös. Så gör han naturligtvis inte med de riktiga deltagarna, då de redan är så pass ångestfyllda inför den här uppgiften.
Mitt hjärta bankar när jag via videolänk står inför ett tiotal personer. Innan har jag fått skatta på en skala från 0–100 hur rädd jag är, samt hur obehagligt jag tycker att det är. Särskilt rädd är jag inte, men obehagligt är det definitivt. Jag bestämmer mig för att prata om mig själv, det är jag ju bra på. Det går hyfsat fint att tala inför publiken även om jag var oförberedd. Vi går ut igen och jag får nya instruktioner, för att sedan gå in och göra om proceduren. Den här gången säger Kristoffer till mig att det är okej att göra fel, att jag kan vara mig själv, och framför allt att jag ska vara uppmärksam på de som sitter i publiken. Det spelar ingen roll hur jag presterar. Jag skattar obehaget och rädslan lägre nu, mycket på grund av att jag nu vet vad som väntar. Min upplevelse andra gången är mer positiv, att jag får bättre kontakt med publiken och att de verkar mer intresserade av vad jag har att säga.

Cirka 25 procent av Sveriges befolkning har talängslan, som det kallas, och cirka 10–15 procent lider av någon form av social ångest. I den aktuella studien om social ångest, som du kan läsa om i detta nummer av Umeå tidning, har 50 Västerbottningar deltagit. Hjärnavbildning och genetik ska hjälpa forskarna att få en djupare förståelse för en rad saker när det gäller socialt ångestsyndrom, bland annat hur hjärnan behandlar känslomässig information och vilka områden i hjärnan som processar rädslor. Missa inte reportaget på sidorna 26–29.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.