Jag hoppas de vet hur fantastiskt bra de var

Inledare i Umeå tidning vecka 13.

För några veckor sedan trillade det ner en inbjudan i min brevlåda. En inbjudan till en fest för att fira att det var 20 år sedan som jag och mina klasskamrater från högstadiet gick ut nian. Jag var på tioårsjubiléet, och ja, hur pretentiöst det än låter så har de tio åren sedan dess gått väldigt fort känns det som. Men när jag tänker närmre på de tio senaste åren så har mycket hänt. Då bodde jag i Schweiz och livnärde mig på att få folk att köpa diverse alkoholstarka drycker så att jag själv kunde åka bräda. Jag har också hunnit med en treårig universitetsutbildning, bott i Stockholm och Sundsvall, skaffat barn, köpt lägenhet och sedan hus, flyttat och bytt jobb ett antal gånger. Så även om tiden har gått fort så har mycket hunnits med.

Tioårsfesten var väl rätt kul. Speciellt att träffa de gamla klasskamrater som jag inte haft så bra koll på. Jag vet att vi då sa att tjugoårsfesten säkert blir roligare eftersom det hänt ännu mer då. Jag brukar kolla på tv-programmet Vem vet mest. Sitta i soffan och tycka att jag lätt skulle sopa mattan med de som deltar. Ibland ploppar svaret upp i huvudet utan att jag knappt visste att jag kunde det. Och då brukar jag tänka: Hur fan visste jag det där? Oftast blir svaret att det var ju den där läraren på den där lektionen som berättade det. Och så vidare.

Så när den där inbjudan damp ner så började jag tänka på min gamla klass och min skoltid. Och de lärare jag haft genom åren. Vissa kommer jag inte ihåg alls. Andra minns jag för att vi inte alls gick ihop. Men några minns jag för att de var så fantastiskt bra. Så bra att jag än i dag kommer ihåg när de lärde mig olika saker. Som min SO-lärare Markus i nian. Han som kunde berätta om andra världskriget och franska revolutionen med sådan inlevelse att klassen höll andan. Och som avslutade lektionen med en cliffhanger så spännande att man direkt kollade schemat för att se nästa gång det var SO. Eller min lärare i franska. Ann-Margreth. Vars franskalektioner nästan var som man lämnade landet när man klev in i klassrummet. Eller min idrottslärare Tomas i gymnasiet. Han som lyckades få alla involverade och intresserade av idrott. För mig hade gärna de och alla andra engagerade lärare blivit inbjudna till 20-årsfesten så de fick höra hur fantastiskt duktiga de var och kanske är. Eller så får jag bara hoppas att de läser den här texten.
Johan Engman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.