Avskärmad framför skärmen på bussen

Inledare i Umeå tidning vecka 12.

”Men, är det du som suttit här hela tiden? Jag såg inte dig”. ”Nej, jag såg inte dig heller”. Förvåningen som uppstod mellan två yngre kvinnor, som suttit precis bredvid varandra under hela resan på en av Umeås lokalbussar, gick inte att ta miste på. De var uppenbarligen bekanta med varandra, kanske till och med vänner, men båda hade stirrat så intensivt ned i sina mobiltelefoner att ingen notis tagits om vems lår de i princip snuddat vid under bussresan. Situationen uppmärksammades först när den ena skulle kliva av. ”Jag ber om ursäkt. Det var ouppmärksamt av mig”, sa hon. ”Det gör inget. Jag var ju lika ouppmärksam”, sa den andra.

Jag lutade mig lite åt sidan och såg mig omkring i bussen. Långt ifrån alla, men ändå väldigt många var djupt försjunkna i sina mobiler. I vanliga fall brukar jag också bete mig så, men inte den här gången. Den här gången hade jag bara suttit. Att ha förmåga att bara sitta på en stol, utan att göra någonting – det är det som är att vara en person, sa komikern Louis CK en gång när han gästade Conan O´Brien. Jag tänker ofta på det, förmodligen för att jag är medveten om mitt beroende. Förra veckan tvingades jag lämna ifrån mig min mobiltelefon när jag besökte den öppna anstalten Sörbyn, utanför Hörnefors. Omedelbart kände jag mig osäker och när jag sedan, på grund av att jag var tidigt på plats innan presskonferensen, fick vänta ensam i ett rum kändes det jobbigt att vara utan mobilen. Det var bara jag i ett rum. En person på en stol.

Jag funderar ofta på vad mobiltelefonerna gör med oss. Tydligen har forskare upptäckt ett mobilrelaterat syndrom hos mänskligheten – ”Phantom vibration syndrome” eller ”spökvibration” på svenska. CBS News har rapporterat om en ny studie, som involverat 290 studenter i USA, där man fann att 90 procent av dem ibland upplevt att telefonen vibrerat fast den inte gjort det. Upptill 40 procent av dessa uppgav att det hände minst en gång i veckan. Man kan fråga sig om vi är på väg att bli någon form av cyborger. Det gäller alltså att fortsätta försöka vara en person, tänker jag, även om det bara handlar om 20 minuter på en lokalbuss. Kanske kan man till och med upptäcka en bekant ifall man släpper greppet om mobilen.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.