Till slut tog sockret slut på mellofinalen

Inledare i Umeå tidning vecka 11.

Vi går rakt in i virrvarret av blinkande hattar, paljetter, glitter och företag som troligen betalat dyrt för att dela ut gratisgrejer till publiken. Det är Melodifestivalens finalkväll och vi är baske mig inte ensamma. Kring 30 000 personer ska se Molly, David, Lisa och alla de andra uppträda på Friends arena. Själv känner mig – som alltid i stora folkmassor – mest intresserad av att veta hur jag fortast möjligt får ut familjen vid en eventuell kris. Ah, där är nödutgångarna. Vi sitter bra till. Skönt.

I korvkön tränger sig två medelålders kvinnor, lätt gladberusade sig fram, när de når oss inser de att vad de gör. "Men herregud, vi är i en matkö. Och vi tränger oss. Och ingen säger något!", konstaterar en glatt, ber om ursäkt och traskar vidare. Vi tar våra ledsna korvar och sätter oss snett bakom en elkedjas monter där det går att delta i en glättig bingo. Trots maten och elkedjans tomma kartonglådor till bord har vi det bra. Vi rycks med i stämningen. Det är glatt, snällt och peppigt. Komikern och radioprofilen Kodjo Akolor värmer upp publiken. Han gör det bra. Snällhetstemat fortsätter. Nu är det studiomannen Henric von Zweigbergks tur. Han talar om för oss i publiken när vi ska klappa och hur de närmast scen ska passa sig för kameror, ta på sig regnskydd när det är dags för vattennumret och att barnen inte ska hänga kring artisterna i green room.

Nu börjar det. Ena schlagerkaramellen efter den andra. Medleyts mer daterade artister (Dj Mendez, Brandsta city släckers, Kicki, Bettan, med fler) får ett svalt mottagande av ena dottern: "Vad är det här!?" Måns mysiga och snälla variant av fjolårets vinnarlåt faller dock publiken på läppen. Vi skyndar oss iväg när vinnarlåten spelas (förlåt Frans). Trots det hamnar vi i en bisarr taxikö som orsakar så mycket irritation att den stackars kökillen verbalt misshandlas. Det är som om snällheten försvunnit. Som om alla tryckt i sig för mycket av schlagerkaramellerna att sockerångesten slagit till. Vi lyckas till slut hitta en taxi. Chauffören kom från Kenya till Umeå en smällkall vinter under 90-talet och bodde kvar några år. "Hälsa Umeå från mig!", säger han. Så. Nu är hälsningen framförd.
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.