Vad hände egentligen med civilkuraget?

Inledare i Umeå tidning vecka 9.

Mänskligheten är i fritt fall. Vi är sämst. Du, jag, de allra flesta. Och ingen är att skylla förutom oss själva. Nu syftar jag inte på att vi medvetet förstör planeten som vi bor på. Vilket vi gör. Vi vet att vi gräver vår egna och framförallt framtida generationers för tidiga gravar, men vi rycker bara på axlarna. Skitsmart. Nej, det jag syftar på nu är hur vi beter oss mot varandra i vardagen. Utvecklingen av vår art och hur den går åt fel håll. Hur föräldrar skäller på lärare när ens barn inte sköter skolan eller uppför sig illa istället för att rikta energin där den hör hemma, på barnet och sig själva. Hur rasismen och våldet mot kvinnor fortsätter att vara en del av vardagen, näthatet som ökar och att civilkuraget är mer eller mindre obefintligt. Just det sistnämnda ska inte underskattas. Att vi har blivit bekväma, rädda för att sticka ut, att vi är så medvetna om allt som är fel men bara sitter där med armarna i kors. Hur hamnade vi där? Jag säger inte att ett ökat civilkurage skulle ställa allt till rätta men det skulle göra skillnad på många plan. Hur ofta läser vi inte om folk som på något sätt blivit attackerade på öppen gata utan att någon ingripit? På sin höjd kanske någon skrev en tweet om saken. Hashtag: hemskt.
Det bristande civilkuraget gäller inte bara sådana händelser utan det genomsyrar vardagen. Polaren eller jobbkamraten uttrycker sig rasistiskt och det rycks på axlarna. "Steffe är ju bara sån". Lagkamraten i omklädningsrummet uttrycker sig sexistiskt och man skrattar med. "Steffe skämtar ju bara". Eller varför inte min egen specialitet: "det löns inte att ge sig in i diskussionen, han/hon kommer inte att ändra åsikt". Den använder jag mest hela tiden.
Men det är ju precis den inställningen som gör att saker och ting går utför. Ja, du kanske får en fläskläpp om du går till försvar när någon blir attackerad, ja du kanske anses vara oskön eller besvärlig för att du säger ifrån, du omvänder kanske inte personen du ger dig in i diskussion med, kanske använder de den motbevisades fallskärm: "jag får tycka som jag vill". Det må så vara, men kanske sår du ett frö hos den här personen. Kanske fler orkar ta sig ut bekvämlighetszonen och påpeka felen vi gör. Kanske börjar man tänka om när man får allt fler mothugg på det där rasistiska/sexistiska skämtet. Kanske. Vi är flockdjur. Börjar du säga ifrån kommer fler att göra detsamma. Ett som är säkert är att ingen skillnad görs genom att bara tänka på saken, eller att twittra om den. Det är i vår egen närhet som förändringen måste ske. Den här bekvämligheten, den här "rycka på axlarna"-kulturen är bakåtsträvande och roten till så mycket ont. Visst vet vi det? Varför höjer vi inte rösten? Om människan ska vara så smart, varför är vi då så dumma i huvudet? Du, jag, de allra flesta. Låt oss våga göra någonting åt saken.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.