Jag är tacksam över att ha några att kunna bråka med

Inledare i Umeå tidning vecka 6.


Jag har vuxit upp med två syskon: Linus och Lisa. Varför de fick allittererande namn medan jag själv fick en palindrom har jag faktiskt ingen aning om, men jag har aldrig låtit detta namnmässiga utanförskap stå i vägen för vårt syskonskap.
Som snorunge hängde jag efter min storebror och hans kompisar likt ett virus i februari, till deras stora förskräckelse. Det var nog först när de insåg att de kunde rulla mig i en låda utför slänter och utföra andra mer eller mindre plågsamma småsyskonförsök på mig som mina stalkerfasoner på riktigt uppskattades. Det var nog också då som jag började hänga mer med lillsyrran i stället.

I hennes ögon var jag säkert den maktfullkomliga storasystern, i mina var hon den skickliga provokatören som visste precis vilka knappar hon skulle trycka på för att driva mig till vansinne. Vi har haft våra duster, men med åren också kommit varandra så pass nära att vi i princip kan kommunicera med telepati. Det blev inte minst tydligt i julas när vi spelade ett charadspel och vi kunde gissa varandras ord innan vi knappt satt igång med illustrerandet, till övriga familjens stora förvirring.
Brorsan och jag har förresten också en god relation i dag, då han varken försöker fly från mig eller hålla fast mig under simbassängers vattenyta så länge som möjligt. Kanske är det mina hämndaktioner genom åren som ingjutit respekt hos honom.
Jag är vansinnigt tacksam att mina föräldrar orkade sätta tre ungar till världen, för hur påfrestande syskon än må vara emellanåt känner jag inte till något mer pålitligt släkte.

Någon som har ännu mer erfarenhet av både syskonkärlek och syskonbråk är artisten Martin Stenmarck. Han växte nämligen upp med 11 syskon, vilket han nu gjort en teaterföreställning om som du kan läsa om på sidan 28. Jag är väldigt nyfiken på hur mycket minstingen i den syskonskaran blivit utsatt för.
Anna Bergman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.